Hockeyns historia - den gyllene generationen

Jens Lind och Albert Svanberg har berättat om ishockeyns hundraåriga historia i Sverige i den hyllade dokumentärserien Hockeyns Historia. Nu på söndag släpps en fjärde, fristående del där filmmakarna bland annat berättar om damhockeyns tidiga år. – Tjejerna får spela juniorkillarnas svettiga utrustning. Timrå får verksamheten att gå ihop genom att ta kollekt på läktaren, det är fantastiska bilder, säger Jens Lind.Mer om programmet

De beskrevs som ”söta” i lokalpressen och fick låna pojklagens svettiga utrustning när de skulle ut på isen. I den fjärde delen av dokumentärserien "Hockeyns Historia" träffar vi svensk damishockeys pionjärer. – Man har inte tänkt på att man har skapat lite historia, säger Ellenor Holmgren, spelare i Modo:s damlag i skarven mellan 1960- och 70-tal.Mer om programmet

Efter två misslyckade olympiska spel var OS 2006 i Turin den sista chansen för ”Gyllene generationen” i svensk ishockey att vinna något stort tillsammans. Men det var nära att bli utan den kanske största stjärnan av alla, Peter Forsberg. – Jag ringde och tackade nej, berättar ”Foppa” i den fjärde delen av dokumentärserien "Hockeyns Historia".Mer om programmet

Pionjären Ellenor Hörnqvist gick i högstadiet och älskade ishockey. Runt 1970 vågade hon och hennes kompisar i Modo drömma om det närmast omöjliga. Att även tjejer skulle få ha en plats på isen. Priset för att få spela var högt. Tjejerna hade ingen utrustning. Efter juniorkillarnas träning fick de klä på sig grabbarnas blöta, svettiga grejer. ”Vi vet ju hur det luktar, men vi struntade i det, bara vi fick spela!”, säger Ellenor idag. Mer om programmet

Nicklas Lidström och Peter Forsberg var fiender på isen i NHL. Lidström i Detroit, Forsberg i Colorado. Konkurrensen mellan lagen var sådan att de inte ens fick tala med varandra utanför isen. Stjärnbacken Lidström konstaterar att ”Foppa” var den man måste stoppa för att vinna matcher. ”Vi i laget visste att om vi kunde komma under skinnet på Foppa, reta honom, vara i ansiktet, spela nära, spela fysiskt, försöka få honom ur balans så hade vi en större chans. Ibland gick det, ibland gick det inte”. Mer om programmet

Maria Rooth har varit med om svensk damhockeys största ögonblick. Nu förmedlar hon sin passion till nya generationer i sin populära hockeyskola för tjejer. Hon älskar att se glöden i unga tjejers ögon på isen, men har även egna drömmar om att ishockey ska kunna förändras. ”Det jag brinner mest för är att få in jämställdheten i ishockey, och ta bort machokulturen som ishockeyn har haft en stämpel av”. Mer om programmet

Kent Forsberg förstod tidigt att han hade en hockeytokig son. Innan Peter ens kunde läsa hämtade han tidningen i den svarta ottan och försökte lista ut hur det hade gått för Modo. I uppväxten åt han på någon minut och kastade sig tillbaka ut på rinken för att vinna nya matcher. ”Foppa” hade en vinnarskalle som få, men i efterhand konstaterar han att det var lika roligt att vinna en bortamatch i Luleå som OS. Det viktigaste var att känna glädjen med lagkompisarna efter en seger. Mer om programmet

”Pudding” är den glade materialaren som jobbade i mer än 35 år för Tre Kronor och gjorde mer än 1 000 landskamper. Han minns hur det var i början när han som ensam materialare åkte iväg med ett helt landslag. Även spelarnas inställning har ändrats. ”Då var det en katastrof om man glömde slipen, idag kan man glömma slipen men hårvaxen måste med...” Mer om programmet

Nicke Johansson började spela i Alfredshem som senare blev Modo. Han var backen som spelade non-stop i klubblaget. Han vilade bara när han satt i utvisningsbåset. Nicke Johansson var den förste store hockeyhjälten i Örnsköldsvik. Hans karriär började i en annan tid i alldeles för stora skridskor. Familjen hade inte råd att köpa nya som passade. Nicke blev världsmästare 1962 och spelade 14 säsonger i Modo. Han kallas kort och gott Mr Modo. Mer om programmet